När ridpasset är slut och tårarna rinner

Mycket har hänt sen sist. Har varit sjukt dålig på att uppdatera här men ibland måste man ju prioritera och det har varit en hektisk tid.


Under tiden som varit har jag fått inse ett och annat, beslutet jag tagit har inte varit helt lätt. Med en familj och ett heltidsjobb är 3 timmar i stallet varje dag ganska mycket tid. Gant har i regel en vilodag per vecka och ska inte stå fler dagar, han mår bra av att röra på sig! För familjens skull behöver jag mer tid hemma och eftersom Gant skulle må dåligt av att vila mer så har jag fått inse mina tidsmässiga begränsningar. Det betyder krasst att jag fått leta efter en medryttare, något jag aldrig trott jag skulle kunna ha. Gant har en fruktansvärt stor plats i mitt hjärta, att dela honom med en komplett främling har känts helt omöjligt och inte alls verklighetstroget.


Men om sanningen i vitögat säger mig att det är det bästa för honom, att jag hittar någon som kan hjälpa till att motionera honom när min tid inte räcker till, ja, då får jag liksom ge mig.


Eftersom jag främst tränar dressyr och lillmatte western letade jag efter någon som kunde och ville hjälpa till att utveckla Gant i hoppningen. Jag hade inte några jätteförväntningar när jag satte ut annonsen men jädrar vilka duktiga ryttare det finns där ute!


En ung vuxen person hörde av sig och var intresserad, hoppning var intresset och hon hade tävlat och tränat en del tidigare. Hon provred Gant vid ett tillfälle och då satte vi upp några hinder. Gant var vinglig och lite osäker (som han brukar vara i hoppningen...). Det avskräckte inte den blivande medryttaren, hon kom ut veckan efter också och hoppade. Redan gång två gick det mycket bättre! Vingligheten var i princip borta och de hoppade ca 60 cm jättefint! Hon är tuff och orädd, precis vad Gant behöver. Han måste bli vägledd av någon som tänker "vi ska över och det går bra" - för bara då vågar han lita på ryttaren. Jag själv har inte hoppat ordentligt sen jag var tonåring och dressyrtant som jag blivit tycker jag att hinder på 50 cm ser rent livsfarliga ut. Ingen bra kombo med mig och Gant alltså...


På fredag ska de vara med på hopplektion, ska bli sjukt intressant att höra hur det går. Gant har med andra ord fått en extramatte nu, en jätteduktig tjej som jag får lära mig att anförtro Gant åt någon dag i veckan.


Så vad hände med det avslutade ridpasset och tårarna?
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Antagligen är det så att bara en inbiten häst-idiot med känslorna utanpå kroppen kan förstå.
Dagens ridpass slutade i tårar. Jag hoppade av och skulle skritta av för hand, ridpasset hade varit så sjukligt bra. Gant dansade fram och vi börjar närma oss passage. Han är så otroligt arbetsvillig och heeeelt underbar i dressyren. När man väl hittar de knappar man behöver trycka på, när man på riktigt blir ett med hästen är känslan så ofattbar. Så ofattbar att jag av ren förundran och förälskelse inte kunde stoppa tårarna från att strömma nedför mina kinder.


Jag har undrat förr, undrar igen och kommer att undra flera tusen gånger till:
Vilken jävla idiot lämnade den här hästen åt sitt öde i en hage?