Många läsare och KM på söndag

Jätteroligt att se att det är så många som kikar in på vår blogg! Lite märkligt bara med tanke på att det var flera månader sen den uppdaterades...Får mig att undra hur statistiken egentligen plockas fram. Jag menar, bara det att bloggen skrivs på svenska gör det lite underligt att så många från alla möjliga länder läser den.  Statistik i all ära men hallå liksom 😂.
Skit samma, nu kör jag en uppdatering iallafall.

På söndag startar vi LB:1 i klubbmästerskap dressyr. Ska bli sjukligt kul! Har ju bara startat en pay and ride tidigare och då var det LC:1 med resultat 50 nånting %. Gant var vettskrämd för dressyrstaketet och galoppen hoppade vi över. Vi fick nån "ofrivillig halt" i protokollet och vid minst ett tillfälle var han på väg över staketet. Haha! Den ritten var en syn för gudarna! Jag garvade mig runt banan med en vettlöst skraj ponny under mig🤗.

Nu har vi kommit lite längre. I söndags var det programridning med dressyrstaket för tränare. Jag förväntade mig en lika vettskrämd ponny den här gången. Men nej. Gant lallade in på banan heeeelt utan att bry sig. Ibland blir man inte klok på hästar...

Så for vi iväg i enlighet med programmet. Inridning i trav med halt vid x. Underbar halt! Iväg i trav och ökad steglängd över diagonalen. Och jädrar vad bra DET gick! Fick massa beröm för både ökad steglängd och ökningarna som kommer senare i programmet, sjukt kul!

Galoppen däremot har en del kvar att önska. Gant har lärt sig att fatta galopp väldigt fint men avsaktningarna är fortfarande lite problematiska. Han faller gärna isär och blir otroligt stark i traven direkt efter. Svår att få tillbaka.
Men nu kör vi så det ryker! På söndag ska vi visa vad vi lärt oss hittills😊.

Helrenovering på sommarbetet

Nu var det säkert ett halvår sen jag uppdaterade den här stackars bloggen.
Gant rev upp ett djupt sår precis vid kotleden på försommaren. Det ledde till att hans viloperiod i sommar blev längre än planerat. Och det var nog precis vad han behövde för efter igångsättning har något hänt.

Efter en helrenovering på sommarbetet (där kroppen och huvudet fått vila) och två träningar för vår fantastiska tränare är det en helt annan häst. Förändringen är ofattbar.

När ridpasset är slut och tårarna rinner

Mycket har hänt sen sist. Har varit sjukt dålig på att uppdatera här men ibland måste man ju prioritera och det har varit en hektisk tid.


Under tiden som varit har jag fått inse ett och annat, beslutet jag tagit har inte varit helt lätt. Med en familj och ett heltidsjobb är 3 timmar i stallet varje dag ganska mycket tid. Gant har i regel en vilodag per vecka och ska inte stå fler dagar, han mår bra av att röra på sig! För familjens skull behöver jag mer tid hemma och eftersom Gant skulle må dåligt av att vila mer så har jag fått inse mina tidsmässiga begränsningar. Det betyder krasst att jag fått leta efter en medryttare, något jag aldrig trott jag skulle kunna ha. Gant har en fruktansvärt stor plats i mitt hjärta, att dela honom med en komplett främling har känts helt omöjligt och inte alls verklighetstroget.


Men om sanningen i vitögat säger mig att det är det bästa för honom, att jag hittar någon som kan hjälpa till att motionera honom när min tid inte räcker till, ja, då får jag liksom ge mig.


Eftersom jag främst tränar dressyr och lillmatte western letade jag efter någon som kunde och ville hjälpa till att utveckla Gant i hoppningen. Jag hade inte några jätteförväntningar när jag satte ut annonsen men jädrar vilka duktiga ryttare det finns där ute!


En ung vuxen person hörde av sig och var intresserad, hoppning var intresset och hon hade tävlat och tränat en del tidigare. Hon provred Gant vid ett tillfälle och då satte vi upp några hinder. Gant var vinglig och lite osäker (som han brukar vara i hoppningen...). Det avskräckte inte den blivande medryttaren, hon kom ut veckan efter också och hoppade. Redan gång två gick det mycket bättre! Vingligheten var i princip borta och de hoppade ca 60 cm jättefint! Hon är tuff och orädd, precis vad Gant behöver. Han måste bli vägledd av någon som tänker "vi ska över och det går bra" - för bara då vågar han lita på ryttaren. Jag själv har inte hoppat ordentligt sen jag var tonåring och dressyrtant som jag blivit tycker jag att hinder på 50 cm ser rent livsfarliga ut. Ingen bra kombo med mig och Gant alltså...


På fredag ska de vara med på hopplektion, ska bli sjukt intressant att höra hur det går. Gant har med andra ord fått en extramatte nu, en jätteduktig tjej som jag får lära mig att anförtro Gant åt någon dag i veckan.


Så vad hände med det avslutade ridpasset och tårarna?
Ja, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Antagligen är det så att bara en inbiten häst-idiot med känslorna utanpå kroppen kan förstå.
Dagens ridpass slutade i tårar. Jag hoppade av och skulle skritta av för hand, ridpasset hade varit så sjukligt bra. Gant dansade fram och vi börjar närma oss passage. Han är så otroligt arbetsvillig och heeeelt underbar i dressyren. När man väl hittar de knappar man behöver trycka på, när man på riktigt blir ett med hästen är känslan så ofattbar. Så ofattbar att jag av ren förundran och förälskelse inte kunde stoppa tårarna från att strömma nedför mina kinder.


Jag har undrat förr, undrar igen och kommer att undra flera tusen gånger till:
Vilken jävla idiot lämnade den här hästen åt sitt öde i en hage?

Löshoppning

Så var det dags för lite söndags- löshoppning igen. Någonting hade Gant lärt sig sen sist, det gick mycket bättre den här gången. I början var han inte så imponerad men när han väl taggade till flög han fint över en oxer på dryga metern. Hade med mig sambon som fotograf så bilder kommer under nästa vecka!

Gant kämpar fortfarande med avstånden, han kommer fel och istället för att rätta sig så river han ibland. Lite slarvig och hemskt oömma hovar😲, han bryr sig liksom inte riktigt...

Det har blivit omflytt av några hästar i stallet vilket resulterade i att Gant inte längre hade någon granne, och knappt såg någon annan häst heller för den delen. Så då fick även han byta box. Taktiska matte, som inte ser fram emot ihopsläpp av de fyra valackerna på sommarbete, valde en plats bredvid en av de grabbarna han inte "känner" sen tidigare. Det blev pip, skrik, sparkar i box väggen och den stora vita grannen reste sig några gånger så jag trodde skiljeväggen skulle braka ihop. För ett ögonblick tänkte jag backa ur och ställa tillbaka Gant i sin gamla box. Men jag vet att han vill ha en granne, han är så social att han inte mår bra annars så jag höll ut.

Efter en timme visade sig de båda gilla varandra rätt bra, stora vita skickade Gant i ansiktet upprepade gånger och tillslut - efter en massa flirtade och gosande- vände en vansinnigt trött Gant baken till och slumrade.

Allsidig träning för hästen

Vi har nog alla hört det förut. Hästar behöver, precis som vi människor, allsidig träning. Och det kan vi nog skryta med att Gant får iallafall. Jag kör ju mest dressyr, både jag och dottern hoppar ibland (löshoppning är dessutom på gång  igen i slutet av veckan) och nu har lillmatte äntligen hittat en passande westernsadel. Det betyder att Gant får allsidig träning samtidigt som både lillmatte och jag får göra det vi gillar bäst.

Att Gant är en nyfiken, läraktig ponny som gillar att jobba gör honom till en utmärkt "allroundare". Även om min tid i sadeln minimeras nu när westernsadeln gjort intrång i vårt liv så är det glädjande att se de båda "ungdomarna" - Gant och hans lillmatte - bara släppa loss och ha kul. Det är ju ändå det ridning handlar om...😊

Dödsritten

SHV Gant om sin första start i dressyr:

Ryttaren på min rygg manar mig fram, hon tycker att vi ska trava. Det är ovanligt trångt i ridhuset. Vi är fem som försöker parera mellan varandra utan att komma för nära medan en häst längre bort har en stor yta alldeles för sig själv. Bara det är ovanligt och underligt och jag börjar känna mig lite osäker.

Sen skiljs jag från gruppen. Blir uppmanad att gå in i en inhägnad jag aldrig tidigare sett. Vita, låga staket ska hålla mig på plats och det står ovanligt stora koner längs banan med någon markering. På ena kortsidan står ett bord, bakom det sitter en av de som brukar leda mig in och ut i hagen och en ung människa jag ser ibland. Jag vet att hon pratat med mig vid några tillfällen och hon verkar helt okej. En rätt snäll person. Nu sitter de båda där och försöker prata lugnande med mig samtidigt som ryttaren stryker mig över halsen. Ändå oroar situationen ganska mycket vid det här laget. Inget gott kan komma av det här, jag känner mig instängd och övergiven. Jag vill fly.

De instinker som under tusental år rotat sig i mina blodslinjer kan inte trängas undan. Hjärtat slår hårt och jag försöker slå mig fri. Min kropp blir spänd och musklerna stelnar, jag darrar och slår upp huvudet. Vill tillbaka till de andra, min tillfälliga flock och jag försöker trava iväg men hålls tillbaka. Människorna pratar om piaff och om att det tydligen inte ingår i dagens program.

Tillslut släpps jag fram i trav och vi börjar röra oss längs staketet, jag ser min chans att ta mig tillbaka. Plötsligt styrs jag bort igen, rakt emot de två personerna som sitter vid bordet men jag börjar återfå kontrollen över min kropp och kan slappna av, åtminstone lite. Vi travar vidare över banan och saktar av till skritt längs kortsidan. Den kortsida där mina likar finns. Jag ser min chans och stannar, vänder mig mot flocken och ska just ta mig över det låga staketet när jag väcks ur mina tankar. Det gick inte den här gången heller. Ryttaren pratar med en av personerna bakom bordet, ropar något om att "det här måste ge sjukt höga stilpoäng" och sen styr hon mig tillbaka in på banan. Vi galopperar och travar, vi gör halt och stannar till inför personerna bakom bordet. Sen får jag en hel massa beröm av min ryttare, hon klappar och stryker. Hon säger att jag är duktig och bra.

Kanske var jag duktig och bra. Men för mig var det en dödsritt.

Det är inte alltid bara bettet...

Senaste dagarna har vår slutspurts-träning till söndagens pay and ride gått ganska bra. Vi har efter mycket letande och testande hittat det bett som Gant vågar söka stöd på ordentligt. Det visade sig att hans oledade bett med fasta ringar är det han föredrar. Men det ska vara lindat med bett-tejp!

Sen vi började med latextejpen på bettet vågar han söka stöd och skummar förnöjt. Jag vill egentligen hålla allt så enkelt och "rent" som möjligt men om nu pålle älskar sin tejp, ja då får han ha den.

Han har gjort stora framsteg men trixar nu lite med huvudet i ridningen då han letar efter en bra position. Men det är skit samma, det får han gärna klura över så länge de viktiga bakbenen driver på!