Löshoppning

Så var det dags för lite söndags- löshoppning igen. Någonting hade Gant lärt sig sen sist, det gick mycket bättre den här gången. I början var han inte så imponerad men när han väl taggade till flög han fint över en oxer på dryga metern. Hade med mig sambon som fotograf så bilder kommer under nästa vecka!

Gant kämpar fortfarande med avstånden, han kommer fel och istället för att rätta sig så river han ibland. Lite slarvig och hemskt oömma hovar😲, han bryr sig liksom inte riktigt...

Det har blivit omflytt av några hästar i stallet vilket resulterade i att Gant inte längre hade någon granne, och knappt såg någon annan häst heller för den delen. Så då fick även han byta box. Taktiska matte, som inte ser fram emot ihopsläpp av de fyra valackerna på sommarbete, valde en plats bredvid en av de grabbarna han inte "känner" sen tidigare. Det blev pip, skrik, sparkar i box väggen och den stora vita grannen reste sig några gånger så jag trodde skiljeväggen skulle braka ihop. För ett ögonblick tänkte jag backa ur och ställa tillbaka Gant i sin gamla box. Men jag vet att han vill ha en granne, han är så social att han inte mår bra annars så jag höll ut.

Efter en timme visade sig de båda gilla varandra rätt bra, stora vita skickade Gant i ansiktet upprepade gånger och tillslut - efter en massa flirtade och gosande- vände en vansinnigt trött Gant baken till och slumrade.

Allsidig träning för hästen

Vi har nog alla hört det förut. Hästar behöver, precis som vi människor, allsidig träning. Och det kan vi nog skryta med att Gant får iallafall. Jag kör ju mest dressyr, både jag och dottern hoppar ibland (löshoppning är dessutom på gång  igen i slutet av veckan) och nu har lillmatte äntligen hittat en passande westernsadel. Det betyder att Gant får allsidig träning samtidigt som både lillmatte och jag får göra det vi gillar bäst.

Att Gant är en nyfiken, läraktig ponny som gillar att jobba gör honom till en utmärkt "allroundare". Även om min tid i sadeln minimeras nu när westernsadeln gjort intrång i vårt liv så är det glädjande att se de båda "ungdomarna" - Gant och hans lillmatte - bara släppa loss och ha kul. Det är ju ändå det ridning handlar om...😊

Dödsritten

SHV Gant om sin första start i dressyr:

Ryttaren på min rygg manar mig fram, hon tycker att vi ska trava. Det är ovanligt trångt i ridhuset. Vi är fem som försöker parera mellan varandra utan att komma för nära medan en häst längre bort har en stor yta alldeles för sig själv. Bara det är ovanligt och underligt och jag börjar känna mig lite osäker.

Sen skiljs jag från gruppen. Blir uppmanad att gå in i en inhägnad jag aldrig tidigare sett. Vita, låga staket ska hålla mig på plats och det står ovanligt stora koner längs banan med någon markering. På ena kortsidan står ett bord, bakom det sitter en av de som brukar leda mig in och ut i hagen och en ung människa jag ser ibland. Jag vet att hon pratat med mig vid några tillfällen och hon verkar helt okej. En rätt snäll person. Nu sitter de båda där och försöker prata lugnande med mig samtidigt som ryttaren stryker mig över halsen. Ändå oroar situationen ganska mycket vid det här laget. Inget gott kan komma av det här, jag känner mig instängd och övergiven. Jag vill fly.

De instinker som under tusental år rotat sig i mina blodslinjer kan inte trängas undan. Hjärtat slår hårt och jag försöker slå mig fri. Min kropp blir spänd och musklerna stelnar, jag darrar och slår upp huvudet. Vill tillbaka till de andra, min tillfälliga flock och jag försöker trava iväg men hålls tillbaka. Människorna pratar om piaff och om att det tydligen inte ingår i dagens program.

Tillslut släpps jag fram i trav och vi börjar röra oss längs staketet, jag ser min chans att ta mig tillbaka. Plötsligt styrs jag bort igen, rakt emot de två personerna som sitter vid bordet men jag börjar återfå kontrollen över min kropp och kan slappna av, åtminstone lite. Vi travar vidare över banan och saktar av till skritt längs kortsidan. Den kortsida där mina likar finns. Jag ser min chans och stannar, vänder mig mot flocken och ska just ta mig över det låga staketet när jag väcks ur mina tankar. Det gick inte den här gången heller. Ryttaren pratar med en av personerna bakom bordet, ropar något om att "det här måste ge sjukt höga stilpoäng" och sen styr hon mig tillbaka in på banan. Vi galopperar och travar, vi gör halt och stannar till inför personerna bakom bordet. Sen får jag en hel massa beröm av min ryttare, hon klappar och stryker. Hon säger att jag är duktig och bra.

Kanske var jag duktig och bra. Men för mig var det en dödsritt.

Det är inte alltid bara bettet...

Senaste dagarna har vår slutspurts-träning till söndagens pay and ride gått ganska bra. Vi har efter mycket letande och testande hittat det bett som Gant vågar söka stöd på ordentligt. Det visade sig att hans oledade bett med fasta ringar är det han föredrar. Men det ska vara lindat med bett-tejp!

Sen vi började med latextejpen på bettet vågar han söka stöd och skummar förnöjt. Jag vill egentligen hålla allt så enkelt och "rent" som möjligt men om nu pålle älskar sin tejp, ja då får han ha den.

Han har gjort stora framsteg men trixar nu lite med huvudet i ridningen då han letar efter en bra position. Men det är skit samma, det får han gärna klura över så länge de viktiga bakbenen driver på!

Nu händer det!

Vilken jävla känsla...! Idag fattade jag varför instruktören tyckte Gant var riktigt bekväm att sitta ned på i traven. Nu vet jag äntligen, äntligen hur jag ska jobba honom korrekt. Det har tagit typ 2 år, dock med två rejäla skadeperioder emellan, att komma hit.

Efter uppvärmning körde vi igång med trav på spåret och med växelvis vändning rätt över ridbanan. I mitten på "rätt över" arbetade vi med tempoökning för att få känslan av att Gant verkligen ville ut i det nya varvet. Han reagerar bra på framåtdrivande hjälper som tur är så det var inga problem.

Sen jobbade vi på med traven och att få igång den så väldans viktiga bakkärran. För det är så att den sanningen är helt sann. Utan att hästen verkligen vill framåt och att man som ryttare får känslan av att hästen tänker "matte/husse varför får jag inte springa fortare?" så GÅR det inte att få hästen att jobba i en ärlig form. Och det är just här vi gjort ett stort misstag. Trots tidigare tränare/instruktörer (säger inte att de varit dåliga, bara det att vi kanske aldrig förstod varandra) så har vi inte hittat rätt med den hjälp vi behöver förrens nu.

Så med baken igång lekte vi oss igenom passet med volter och avsaktningar trav- skritt. Galoppfattningarna gick över förväntan men då Gant har en STOR galopp har vi en del kvar att jobba med. Men den kommer med styrkan som en bra trav ger😊

Kanske kan en instruktör vara så fasansfullt duktig att det räcker att se ekipaget för att förstå
vad de kämpar med men den framgång jag och Gant har just nu vill jag med säkerhet säga kommer från att instruktören jag rider för även ridit ett helt pass själv på Gant. Hon vet hur han reagerar, hon förstår vilka knappar jag behöver trycka på, hon vet vad jag gör fel och hon lär mig hur jag ska göra rätt enligt de förutsättningar som jag och Gant har tillsammans.  Det är vår framgång.

Lillgrabben var rätt trött efter dagens pass:

Jag är alltid lycklig när jag åker ifrån Gant och stallet oavsett hur det gått i ridningen. Men idag satt jag i bilen nästintill tårögd på vägen hem. Idag förstod vi varandra.

Fan för att sitta ned i traven

Gant är riktigt bekväm att sitta ner i traven på...
Det sa tränaren som red honom för någon vecka sen. Jag tvivlar tyvärr starkt på att det faktiskt var min häst hon red, trots att jag såg hela turisten med egna ögon.
Bekväm?! Nej du, tack. Här är det ingen bekväm nedsättning det ska ni veta. Jag testar det mesta, korrigerar min kropp och känner efter att sittbenen belastas lika på båda sidor. Jag skippar stigbyglarna och försöker slappna av och komma ned i sadeln utan att insidan på låren ska "rädda mig kvar". Men va fan, inget hjälper. Jag skumpar runt och ser nog ut som jag känner mig...första ridlektioner, eller...
Suck, suck, suck. Med andra pay and ride som närmar sig med stormsteg har jag redan insett att vi nog tyvärr får skippa LB:1 och gå ner till LC:1 istället. Anledningen är att Gant strular i galoppfattningar och att få till en fattning EXAKT vid en viss punkt kan vi glömma. I LC:1 är kraven mindre och eftersom han aldrig ens sett ett dressyrstaket och är känslig o nervig så kan det vara utmaning nog att ens ta oss igenom det enklaste programmet.

Imorgon rider jag lektion för samma tränare som red honom tidigare. Hon är rätt benhård så jag ser redan fram emot en ljuvlig träningsvärk både lördag och söndag.