Snösulor. Inte check.

Haha, det är verkligen samma visa varje år! Gant skoddes i lördags eftersom herrn lyckats dra av sig två skor, då var det ingen snö i sikte och jag hade tydligen ingen koll alls på väderprognosen. Dagen efter kom snön såklart. Eftersom det försvann en del hovmaterial när pjucken rök känns det inte helt aktuellt att dra av och spika i skorna igen redan nu. Hej då, uteritter. Suck...

Efter minusgraderna som varit ska det bli plus. Det innebär snorhalt på sina håll och broddar ska på. Ännu mera suck. Ni vet kanske hur kul det är att brodda upp skor som suttit på ett tag. Först ska minihålen rensas från grus och sten. När man äntligen gjort det måste gängan fixas med gängtappen. Sen ska brodden dit. En stor eloge till Gant som hade tillräckligt mycket tålamod att låta mig ta min tid och stå ut med mina svordomar. Igår åkte 8 brodd i, sen var föregående års lager tömt och inhandling av nya stod på schemat. Idag åkte resterande 8 på och nu är det klart. Fattas bara sulor :(.

Men kan man inte rida ut får man syssla med annat. Vi passade på att löshoppa i förrgår och Gant taggade till lite väl mycket. När han väl insåg att det var jättekul började han bralla rejält och var en stor del av tiden i luften. Mellan hopprundorna. När han väl hittade sin bjudning flög han över hindrena, han var jätteduktig!

Igår blev det dressyrträning och Gant bjöd på en överraskning i form av en gudomligt sansad och fin trav. När galoppen kom på tapeten tyckte Gant att det var dags för bus. Han körde gladeligen ner skallen mellan benen och sparkade sen bakut. Jätteroligt, tyckte han. Inte jag. Gant är som tur är lätt att få stopp på så det gick inte särskilt långt.

Däremot gjorde jag ju helt fel. När han brallar  (och man ändå känner att man har någon form av kontroll) borde jag driva på istället för att stanna honom. Jag hoppas att jag kan göra det nästa gång det händer.

Upp och ner

Ja, livet med häst är verkligen inte förutsägbart. När man är mitt i träning och det går bra, ja, då kommer det en skada eller något annat akut ivägen. Sen plötsligt, när man nästan ger upp och tvivlar på sina egna kunskaper som ryttare, då går allt hur lätt och bra som helst!

För tillfället, och efter träning för instruktör, verkar allt lätt.  Eller lätt och lätt men iallafall  inte omöjligt. Målet att starta i en lätt dressyr klass till våren känns inte långt borta .. :)

Konditionsträning i mördarbacken

Ok väder med lite små-snöande, vad passar bättre än att ranta runt i ridhuset då? En uteritt med hagkompisen! Lillmatte och hennes kompis, som äger Gants polare, gav sig ut på den lilla rundan som finns vid stallet. 4 varv blev det i riktning mot mördarbacken. Skritt, trav och galopp uppför gav nöjda hästar kan jag meddela. Lill-mattarna på ryggen skrattade nästan på sig av glädje när de kom farande uppför backen. Stor-mattarna njöt av glada hästar och döttrar :)

Hinder! Skojar ni?!

Dagen startade med en kortare uteritt. Sen var det ridhus och fortsatt träning på att gå av skänkeln som gällde. Planen var att hoppa några språng efter det men det sket sig så snart hindret byggdes upp. Då taggade Gant till rejält och gjorde allt för att vända upp mot hindret så snart han kunde. Haha, nu var flytt undan innerskänkel som totalt bortblåst. Han ville till hindret. Genast. Efter en del kämpande med att få honom att följa spåret hela långsidan och tre fjärdedelar av kortsidan var det dags att styra mot krysset som byggts upp. Och jädrar vad Gant taggade! Han föll in i galopp strax efter att vi vänt upp mot hindret och väl där så fullkomligt flög han över. Sen vart det samma visa igen, han ville på hindret igen så snart som möjligt och var nära på att vända på en femöring bara för att komma på det en gång till.
Enda sättet att kunna fortsätta  med dressyren var att bokstavligt talat plocka undan hindret från banan :)

Gå av skänkeln

Veckans i lektion för tränare är avslutad. Instruktören börjar varje lektion med att rida själv och försöker "sätta" en del saker som jag sen får öva vidare på. Vi fortsatte på temat "flytta undan för skänkeln" eftersom Gant fått för sig att innerskänkel kan man skita i och göra som man själv vill. Jag ogillar hjälpmedel, som sporrar t.ex. Har ridit med en-centimeters kulsporrar hittills men nu åkte det på något som i mina ögon liknade mordvapen. Eller iallafall rejäla tortyrredskap. Kan ju avslöja att det var helt vanliga 2-cm sporrar...
Efter att ha ridit Gant med de så insåg jag ganska snabbt att hans inlärning blir SÅ mycket bättre om jag kan vara tydlig när det behövs.
Det var stor skillnad på Gant redan sen förra veckans lektion. Han visade ingen tendens alls till att lägga sig inåt i galoppen i höger varv. Vänster varv är lite knepigare men skillnaden var STOR.

Tänk vad det kan ge att ta hjälp när man kör fast. Jag hade tidigare en tanke på att lämna iväg Gant på tillridning men vi måste ju utvecklas tillsammans. Får jag tillbaka en välriden och utbildad häst blir det snabbt pannkaka om jag inte kan hålla samma nivå. Så just nu funderar jag på ett upplägg med nuvarande tränare som går ut på lektion 1-2 dgr i veckan med det upplägg vi haft nu. Att hon inleder ridpasset och känner av honom och ser vad vi behöver jobba vidare med. Sen hoppar jag upp och rider enligt hennes instruktioner. Det har fungerat superbra hittills att jag först får möjlighet att studera hennes hjälper vid olika situationer och sen får testa själv.

Vi tränar också mycket på framåtbjudningen. Gant kan ibland bli stark och het men han saknar ändå framåtbjudning. Så fort det blir minsta jobbigt vill han bryta av. En första klassens latmask kan man tro. Men nej, inte ens den här gången går vi ryttare fria. Vi har omedvetet skapat det beteendet genom att inte vara konsekventa i ridningen. Är det trav så är det tills annan signal ges. Man får inte ge sig. Under lektionen fick jag kämpa med hela kroppen ibland när han absolut ville bryta av till skritt. Det var verkligen SJUKT jobbigt och jag var svettig som tusan när lektionen äntligen var över ;)

Äntligen träning!

Nu är Gants rehabilitering över för den här gången efter smällen över ländryggen. Efter igångsättning  var det idag dags för lektion. Gant har på senare tid tagit för vana att ställa sig utåt, mot väggen, i trav och galopp. Han blir stel som satan och har inte gått att påverka särskilt mycket. Vi lyckades inte få till det själva utan nu tar vi hjälp. Efter lektionen har vi massor med tips och en del övningar att jobba på till nästa gång. Gant går så fantastiskt fint, han är ett dressyr ämne ut i hovspetsarna!

Att leva med en räddningsmänniska

Gant här. Min stor -matte verkar rätt stressad. Tänkte att jag kunde skriva något istället.  Kanske tycker hon inte längre att det är viktigt att skriva? En blogg, liksom. Vem tusan läser den? Vem bryr sig om Gant och hans team? Jag ska berätta för henne att sidan med statistik är rätt intressant. Sen kommer jag också säga att min historia är värd att berättas. Jag har haft det riktigt tufft. Att jag testar mina mattar ibland är inte konstigt. Inte heller att jag drar på mig skador i hagen när jag lajjar med mina polare. Jag menar, jag är en HÄST, på fem år! Vi leker, busar och bråkar. Om inte mina mattar har vett nog att fatta att blessyrer, och i värsta fall skador, är en naturlig del av mitt liv får de nog sätta sig och fundera en stund.

Stor-matte beskriver mig som en räddningshäst och efter visst funderande har jag kommit fram till att matte måste vara en räddningsmänniska. Hon behöver tydligen massor med kärlek och gos. Men samtidigt behöver hon också utmanas. Om allt flyter på som hon tänkt verkar hon ledsna. Jag läser henne som en öppen bok. Är hon stressad och ofokuserad  spelar jag bara ett av mina små spratt. Mina relativt oskyldiga bus verkar hon uppskatta.  Oftast får jag henne att skratta så gott att hon glömmer allt hon tänkte på innan hon kom till mig i stallet.

Det händer att jag undrar vad som hade hänt henne om hon inte valt mig. Jag  menar, jag är ju inte störst men bäst och vackrast iallafall :)

Idag gav jag henne en fin uppvisning i luftakrobatik. Hon tömkörde mig och det var SÅ skönt att få sträcka ut och styrketräna lite på egen hand, utan någon av mattarnas vikt på ryggen. Ljuvligt, vad fri jag kände mig! Bästa sidan visades upp, i Stor-matte ögon kunde jag nästan skönja en tår- så vacker tycker hon att jag är. Men sen ville både hon och jag att jag skulle galoppera. Äääääntligen! Som jag väntade på just det kommandot! Tyvärr kunde jag inte hålla mig tillbaka utan for iväg genom luften. Jag behövde få busa lite. Matte verkade  inte  överförtjust utan bad mig coola ner lite. Trist människa- vi har en bit kvar innan jag fullkomligt fått henne att förstå mig.  Puss och kram, kom gärna förbi med några morötter ;)