Dödsritten

SHV Gant om sin första start i dressyr:

Ryttaren på min rygg manar mig fram, hon tycker att vi ska trava. Det är ovanligt trångt i ridhuset. Vi är fem som försöker parera mellan varandra utan att komma för nära medan en häst längre bort har en stor yta alldeles för sig själv. Bara det är ovanligt och underligt och jag börjar känna mig lite osäker.

Sen skiljs jag från gruppen. Blir uppmanad att gå in i en inhägnad jag aldrig tidigare sett. Vita, låga staket ska hålla mig på plats och det står ovanligt stora koner längs banan med någon markering. På ena kortsidan står ett bord, bakom det sitter en av de som brukar leda mig in och ut i hagen och en ung människa jag ser ibland. Jag vet att hon pratat med mig vid några tillfällen och hon verkar helt okej. En rätt snäll person. Nu sitter de båda där och försöker prata lugnande med mig samtidigt som ryttaren stryker mig över halsen. Ändå oroar situationen ganska mycket vid det här laget. Inget gott kan komma av det här, jag känner mig instängd och övergiven. Jag vill fly.

De instinker som under tusental år rotat sig i mina blodslinjer kan inte trängas undan. Hjärtat slår hårt och jag försöker slå mig fri. Min kropp blir spänd och musklerna stelnar, jag darrar och slår upp huvudet. Vill tillbaka till de andra, min tillfälliga flock och jag försöker trava iväg men hålls tillbaka. Människorna pratar om piaff och om att det tydligen inte ingår i dagens program.

Tillslut släpps jag fram i trav och vi börjar röra oss längs staketet, jag ser min chans att ta mig tillbaka. Plötsligt styrs jag bort igen, rakt emot de två personerna som sitter vid bordet men jag börjar återfå kontrollen över min kropp och kan slappna av, åtminstone lite. Vi travar vidare över banan och saktar av till skritt längs kortsidan. Den kortsida där mina likar finns. Jag ser min chans och stannar, vänder mig mot flocken och ska just ta mig över det låga staketet när jag väcks ur mina tankar. Det gick inte den här gången heller. Ryttaren pratar med en av personerna bakom bordet, ropar något om att "det här måste ge sjukt höga stilpoäng" och sen styr hon mig tillbaka in på banan. Vi galopperar och travar, vi gör halt och stannar till inför personerna bakom bordet. Sen får jag en hel massa beröm av min ryttare, hon klappar och stryker. Hon säger att jag är duktig och bra.

Kanske var jag duktig och bra. Men för mig var det en dödsritt.