Jag ger mig inte

Som ett led i rehabiliteringen av Gants rygg vill jag att han tömkörs. Om inte enbart så väldigt ofta under de närmaste veckorna.  Han behöver få chans att stärka ryggen utan vikten av ryttare. Så i torsdags gjorde vi ett försök. De första 5- 10 minuterna gick det bra. Vi höll oss på fyrkantsspåret och Gant valde ganska omgående att söka sig framåt-nedåt.  Det startade sen med en halt och slutade med att jag fick ge upp.Efter halten envisades han med att vägra gå ut på spåret igen, han bestämde sig för att jag var måltavlan och gav sig in mot mig. Efter att ha trasslat in oss i tömmarna övergick jag istället till longering och funderade över hur tusan jag skulle få till det.
Jag VILL att han ska arbeta för töm för att stärka sig. Den närmsta jag har att tillgå som är riktigt duktig är stall-hyresvärden. Men hon har en väldans massa annat att tänka på för tillfället.  Hursomhelst frågade jag om hon ville hjälpa oss. Det gjorde hon redan igår. Hon fick honom att gå framåt, i alla gångarter,  hon fick honom att stanna och STÅ STILL i väntan på nästa direktiv. De trasslade in sig 1 (!) gång och då skyllde hon på sig själv som inte "varit med".
Gudars! Både jag och Gant lärde oss hur mycket som helst på bara ett tillfälle. Envis som synden med målet testade jag själv idag. Tanken var att bara öva framåtbjudning och halter samt att faktiskt stå still efter halten. Men vet ni? Jag kände mig som världens proffs! Gant förstod min minsta vink. Han gick framåt när han skulle,  han stannade och väntade när jag ville.  Han travade när han fick frågan.

När jag lämnade stallet idag var jag så sjukt nöjd. Nöjd med min fina häst, nöjd med mig själv och nöjd med att vi kunde kommunicera. Fan vad härligt livet är!