Att leva med en räddningsmänniska

Gant här. Min stor -matte verkar rätt stressad. Tänkte att jag kunde skriva något istället.  Kanske tycker hon inte längre att det är viktigt att skriva? En blogg, liksom. Vem tusan läser den? Vem bryr sig om Gant och hans team? Jag ska berätta för henne att sidan med statistik är rätt intressant. Sen kommer jag också säga att min historia är värd att berättas. Jag har haft det riktigt tufft. Att jag testar mina mattar ibland är inte konstigt. Inte heller att jag drar på mig skador i hagen när jag lajjar med mina polare. Jag menar, jag är en HÄST, på fem år! Vi leker, busar och bråkar. Om inte mina mattar har vett nog att fatta att blessyrer, och i värsta fall skador, är en naturlig del av mitt liv får de nog sätta sig och fundera en stund.

Stor-matte beskriver mig som en räddningshäst och efter visst funderande har jag kommit fram till att matte måste vara en räddningsmänniska. Hon behöver tydligen massor med kärlek och gos. Men samtidigt behöver hon också utmanas. Om allt flyter på som hon tänkt verkar hon ledsna. Jag läser henne som en öppen bok. Är hon stressad och ofokuserad  spelar jag bara ett av mina små spratt. Mina relativt oskyldiga bus verkar hon uppskatta.  Oftast får jag henne att skratta så gott att hon glömmer allt hon tänkte på innan hon kom till mig i stallet.

Det händer att jag undrar vad som hade hänt henne om hon inte valt mig. Jag  menar, jag är ju inte störst men bäst och vackrast iallafall :)

Idag gav jag henne en fin uppvisning i luftakrobatik. Hon tömkörde mig och det var SÅ skönt att få sträcka ut och styrketräna lite på egen hand, utan någon av mattarnas vikt på ryggen. Ljuvligt, vad fri jag kände mig! Bästa sidan visades upp, i Stor-matte ögon kunde jag nästan skönja en tår- så vacker tycker hon att jag är. Men sen ville både hon och jag att jag skulle galoppera. Äääääntligen! Som jag väntade på just det kommandot! Tyvärr kunde jag inte hålla mig tillbaka utan for iväg genom luften. Jag behövde få busa lite. Matte verkade  inte  överförtjust utan bad mig coola ner lite. Trist människa- vi har en bit kvar innan jag fullkomligt fått henne att förstå mig.  Puss och kram, kom gärna förbi med några morötter ;)