Efter uppvärmning körde vi igång med trav på spåret och med växelvis vändning rätt över ridbanan. I mitten på "rätt över" arbetade vi med tempoökning för att få känslan av att Gant verkligen ville ut i det nya varvet. Han reagerar bra på framåtdrivande hjälper som tur är så det var inga problem.
Sen jobbade vi på med traven och att få igång den så väldans viktiga bakkärran. För det är så att den sanningen är helt sann. Utan att hästen verkligen vill framåt och att man som ryttare får känslan av att hästen tänker "matte/husse varför får jag inte springa fortare?" så GÅR det inte att få hästen att jobba i en ärlig form. Och det är just här vi gjort ett stort misstag. Trots tidigare tränare/instruktörer (säger inte att de varit dåliga, bara det att vi kanske aldrig förstod varandra) så har vi inte hittat rätt med den hjälp vi behöver förrens nu.
Så med baken igång lekte vi oss igenom passet med volter och avsaktningar trav- skritt. Galoppfattningarna gick över förväntan men då Gant har en STOR galopp har vi en del kvar att jobba med. Men den kommer med styrkan som en bra trav ger😊
Kanske kan en instruktör vara så fasansfullt duktig att det räcker att se ekipaget för att förstå
vad de kämpar med men den framgång jag och Gant har just nu vill jag med säkerhet säga kommer från att instruktören jag rider för även ridit ett helt pass själv på Gant. Hon vet hur han reagerar, hon förstår vilka knappar jag behöver trycka på, hon vet vad jag gör fel och hon lär mig hur jag ska göra rätt enligt de förutsättningar som jag och Gant har tillsammans. Det är vår framgång.
Lillgrabben var rätt trött efter dagens pass:
Jag är alltid lycklig när jag åker ifrån Gant och stallet oavsett hur det gått i ridningen. Men idag satt jag i bilen nästintill tårögd på vägen hem. Idag förstod vi varandra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar