Haha, på dagens dressyrlektion fick sig tränaren några goda skratt. Och det tycker jag är kul! Jag tar nämligen inte mig själv på så stort allvar. Tappar jag stigbygeln samtidigt som tränaren säger "och så plockar du upp honom" måste jag kommentera att jag bara ska hitta stigbygeln först. Och mumlar sen, med glimten i ögat, något om hur helt jävla omöjligt det verkar vara för tillfället. Att det sen råkar vara proffs-ekipage på ridbanan som säkert undrar vad tusan jag håller på med bryr jag mig inte om. Jag skrattar och har kul men samtidigt vill jag lära mig.
Att vara i stallet och rida är mitt vattenhål. Där hämtar jag kraft. Den kraften får jag av Gant, av att kunna ha kul och tramsa lite trots att jag rider en seriös lektion.
Vi har ridit 4 gånger för den nya tränaren och hon tycker att Gant lär sig fort. Skänkelvikningar i skritt och trav är på agendan just nu samt att lära hårdhudade Gant att det inte går att smita från galopparbete hur mycket han än slår mot skänkeln...Det blir lite spännande ibland men han kastar aldrig av oss, han bara måste få lägga in en protest för att kolla om det kanske fungerar den här gången 😉
Han började som en övergiven häst, lämnad i en hage. Nu har han ett eget team.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar