Att lotsa sin häst genom ett spökhus

Den senaste tiden har Gant varit låg, lös i magen och allmänt energilös. Jag red ett lätt dressyrpass häromdagen och efter 20 min (varav 10 ren framskrittning) visade han att det räckte. Traven gick ok men galoppen som han i normalfallet älskar orkade han inte med. Efter några steg saktade han av. Tillslut stannade han faktiskt helt vilket han inte brukar göra.
Veterinär är bokad till måndag, dels för att jag misstänker infektion och dels för att han har två hörntänder i nederkäken som behöver raspas alt tas bort. Det är troligen tandväxling på gång men de gamla släpper inte taget utan pressas utåt mot insidan av läppen.

Jag skickade såklart in prover för maskkontroll och där var det helt rent. Skönt att maskarna inte invaderat honom iallafall.
Kraftfodret togs bort helt (nåja, han får 1/2 dl...)på veterinärs inrådan och nu smaskas det hö för fulla muggar. Magen börjar stabilisera sig så jag antar att han inte klarade mängden uppblött grov/lusern han fick tidigare. Det är ju lite lurigt med foder. Gant skulle behöva upp i vikt men jag får försöka introducera lusern i hackad stråform igen och se om det kan hjälpa. Den vanliga kraften kan han ju få i torrt format men jag skulle vilja öka mängden protein också. Klurigt.

Idag gav jag mig ut på en ridtur tillsammans med Gants nygamla hagkompis. Hon är 5 år hon också och inte särskilt van att ridas ut. Vi gav oss modigt iväg i blåsten på våra nippriga töntar som hittade spöken precis överallt. Gant fick gå först eftersom det i normalfallet så sturska stoet var ännu skrajare än Gant och bara vägrade ta täten. Imorgon har jag träninsvärk eftersom Gant gärna vill känna att man är med honom, vilket innebär att benen måste "krama" om honom ordentligt. Vi lyckades ta oss förbi inplastade höbalar där plasten vajade i vinden. Någon hade lite skämtsamt ställt ut julens bock av granris bredvid en gran och den var abnormt mordisk, tydligen. Vi red förbi en kucklade tupp, en stor skällande hund kom rusandes rakt emot oss och då blev Gant riktigt, riktigt rädd. Med all rätt. Som tur var satt hunden faktiskt fast i ett löpkoppel på tomten så den kom inte ända fram.
Någonstans mitt i allt detta kändes det som om vi red runt med två fegisar i ett katastrofalt läskigt spökhus. När man minst anade det poppade det upp något extremt farligt. Ganska kul på ett sätt men samtidigt måste det vara sjukt jobbigt att vara häst och inte kunna utvärdera farorna som vi människor kan. Och såklart ganska jobbigt att vara ryttare också. Alltid redo, liksom...