Vi går tillbaka

Av någon anledning har Gant de senaste dagarna varit lite nervig. Det är det där med spöken som jag skrivit om i tidigare inlägg. Man har ju ingen aning om vad som rör sig i huvudet på hästen men allt läbbigt är högst verkligt för dem. Gants spöken har ju blivit mindre men inte är de borta så nu fick jag nog. Jag måste hjälpa honom.

Vi började i ridhuset där han visat nervositet vid ena kortsidan. Först longerades han i alla gångarter för att få bort lite energi. Vi bytte gångarter ofta för att han skulle koncentrera sig på mig och inte på eventuella rovdjur som kunde hålla till i väggarna. När longeringen var avklarad fortsatte vi med ledarskaps- och tillitsövningar. Under tiden jag ledde honom runt i ridhuset fick han stanna, backa ett par steg och sänka huvudet varje gång han spände sig. Det blev några rundor i varje varv. Gant svarade jättefint och övningen avbröts när han gick runt hela ridhuset (inklusive läbbiga kortsidan) lugnt och avspänt.

Nästa övning gick ut på att träna på hans plötsligt uppkomna bakskygghet. Han bryr sig inte om att täcken läggs på eller att man själv går bakom, däremot reagerar han på bilar som dyker upp och tror att det hoppar fram troll ur buskarna bakom honom.
Här började jag med att vifta runt en handduk av modell större bakom honom. I början spändr han sig, hoppade till och trampade runt sidledes en stund. Jag babblade på lugnande och brydde mig inte om hans sidvärtsrörelser. Gant insåg att handduken inte skulle attackera och stannade. Här blev det massor av beröm och klappar innan jag gick vidare med att stryka handduken längs hans kropp. Han var sjukt duktig och reagerade inte något mer på den handduken, även när jag sedan upprepade mitt viftande och tjoande bakom honom.
Sen åkte plastpåsen fram, han luktade på den och reagerade inte alls på att jag prasslade runt med den över hans kropp. Ska tillägga här att han aldrig varit rädd för plastpåsar men nu ville jag testa hans bakskygghet med den för att se hans reaktion.
Lite lungt viftande med den bakom honom gav en liten reaktion som snabbt gick över. Intensiteten av påsens prasslande ökades och reaktion. Här gjorde jag exakt på samma sätt som med handduken. Lät honom smita åt sidan tills han stannade.

Som om inte det räckt på en dag gick vi ut mot bilvägen. Här går en hel del tung trafik förbi så jag vände upp hans bakparti mot vägen, tog ner hans huvud och väntade på ett stort fordon. Flera bilar passerade först och han reagerade lite. Vid varje bil som kom bad jag honom ta ner huvudet och medan bilarna passerade strök och klappade jag hans hals. Det dröjde inte länge innan den lastbilen och bussen for förbi. Samma sak nu, ner med huvudet och beröm. Snart struntade han i trafiken bakom sig och strosade runt för att norpa åt sig lite grästuvor. Här valde jag att avbryta och på väg upp mot stallet gick han bredvid mig med huvudet självmant sänkt och tuggade förnöjt.

Nu undrar jag bara varför jag inte gjorde det här för drygt en vecka sedan. Rätt som det är kan våra hästar falla tillbaka av olika anledningar och då måste vi vara där och visa vägen. Jag har lärt mig en läxa.