Ha! Ibland är det skönt att inte vara rädd. Idag bestämde jag mig för att en uteritt på läskiga vägen helt själva inte alls skulle bli något problem. Gant har vilat ett par dagar och kan då vara extra på tårna. Det låtsades jag inte om och vi lunkade iväg genom skogsbrynet. Ganska snart insåg jag att Gant kände sig lite lost. Ehh, bara jag och matte? Här? Menar hon allvar eller? Ja, jag gjorde ju det. Den första biten gick helt lugnt till men när vi red ut på vägen ifrågasatte han mitt val av ridväg igen. "Nä, jag vill inte gå här, det är läbbigt". Ok, benen runt och lite tuffhet. "Jo, Gant. Vi SKA gå här". Bestämd och med blicken framåt lyckades jag lotsa honom förbi den hemska tunnan med eld (någon eldade ris, inte häst- i den) efter något hundratal meter till firades det födelsedag och ballonger på rad vajade friskt i vinden. "Baaaah! De där är väl inte ok i alka falk? Matte...vi måste dra!"
Nu visade det ju sig att det faktiskt var ballonger - inte T-rex:ar - som var upphängda på rad i stolparna så Gant fick lov att passera. Gant var på tårna och jag satt som en säck potatis för att signalera att iallafall jag var lugn. Jag försökte skingra hans tankar med att sicksacka mig fram i skänkelvikning. Gick bra tills han insåg att skänkelvikning nödvändigtvis inte innebär att man måste släppa fokus på omgivningen till 100 %. Gant upptäckte att han kunde klara det med bara 70 % fokus på rörelsen. Då hade han ju 30 % kvar till omgivningen. Han är inte osmart...
Efter att ha tagit oss halvvägs till målet kände jag att det var dags att bryta. Jag ville avsluta vår uteritt på ett positivt sätt och det fanns ingen anledning att pressa honom vidare. När vi kom tillbaka blev det dressyr på utebanan innan vi avslutade.
Imorgon fortsätter vi nog vår resa mot målet. Undrar just hur långt vi kommer då ;)
Han började som en övergiven häst, lämnad i en hage. Nu har han ett eget team.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar