I måndags, dagen efter löshoppningen, hade Gant rätt rejäl träningsvärk. Han var stel, ovillig och allmänt grinig på ridbanan men fick ändå stå ut med att röra lite på sig för musklernas skull. Ingen idé att ens tänka tanken att kräva något.
Jag lyckades dra på mig en förkylning så det inplanerade dressyrpasset på tisdagen med fokus på bakbensaktivitet blev det inget av.
Under onsdagen kom nästa pannkaka, nu jädrar skulle passet med bakbenen bli av. Vädergudarna hånar mig dock in i döden...
21 sekundmeter slet och drog i ridhusväggarna. Grenar och annat jox drog en vals uppe på taket och stackars Gant var livrädd. Blev ju inte bättre av att vi var ensamt ekipage i det 42×80 m stora ridhuset. Men det gäller ju att smida medan järnet är varmt så ridningen byttes snabbt ut mot en stunds miljöträning. Vi promenerade, eller; JAG promenerade och Gant åmade sig bakom mig tätt intill min rygg. Stackarn försökte gömma sig bakom mig...Själv låtsades jag som ingenting och släpade glatt runt honom en stund. I läskiga hörnet, som idag var alldeles fasansfullt läbbigt, stannade jag och låtsades fippla med något utan att bry mig det minsta om Gant. Sen gick jag vidare.
Hästar är ju så olika men taktiken "gör som du tänkt, gå dit du vill och strunta i den fladdrande vanten i andra änden av tygeln eller grimskaftet" är det som funkar bäst på Gant. Sen får man ju såklart se upp så att man inte får en hov på lilltån om han blir skraj ☺
Tillbaka till stallet och Gant fick massage istället. Det gillar han skarpt!
Vad torsdagen tänkt bjuda på återstår att se.
Han började som en övergiven häst, lämnad i en hage. Nu har han ett eget team.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar