Idag var det 3:e dagen Gant fick ha på sig ländspikmattan. När jag plockade fram den stod han som ett ljus i gången och reagerade med att direkt efter att jag lagt dit den bli hur lugn som helst. Han stod bara där, fullständigt avslappnad och slötittade rakt in i väggen som om det bara fanns han i hela världen. Eller rättare sagt, han och spikmattan.
Sen hände det oväntade saker. Det började med att vi skulle vänta in vårt sällskap till uteritten på stallplan. Gant har aldrig kunnat stå still där utan har trippat runt tills det varit dags att gå iväg. Han började som vanligt att fladdra runt men efter en liten stund lyssnade han och stod sedan helt stilla. Med halsen krökt i en mjuk och fin båge nedåt. Eehh, vad är det som händer?
Efter en tur i skogen intog vi utebanan. Och jag kan säga att det är tur att det finns hela 5 vittnen till det som hände där, för jag kommer att behöva fråga om det verkligen hände.
Under uppvärmningen märkte jag hur Gant sökte sig framåt och nedåt igen, som igår. Men idag stannade det inte där. Han gick lång och låg under större delen ridpasset, även i traven, men utan att gå på bogarna. Bakbensaktiviteten var verkligen på.
Jag är förvånad och förbluffad. Ingenting annat har ändrats runt Gant utöver att vi använder Acccuhorsemat-täcket och jag ser fram emot att se vad som händer på något längre sikt.
Han började som en övergiven häst, lämnad i en hage. Nu har han ett eget team.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar