Varför är det så lätt att lätta på plånboken när det kommer till hästen?

Jaha. Dags igen. Suck, stön och hål i plånboken. Den här månaden också. Jag måste erkänna att jag emellanåt funderar på om det är värt alla fantastiska summor pengar som verkar behövas till Gant. Vi löshoppade för nästan en vecka sen och efter det surnar han till ordentligt när man försöker fatta galopp. Ont? Säkert. Efter den luftakrobatik han bjöd på i samband med löshoppningen är jag förvånad att alla kroppsdelar ens sitter fast 😯. Så nu kommer osteopaten ut på fredag för koll och behandling. Återigen undrar jag över om vi lyckas avla sönder dagens hästar eller om vi bara är mer medvetna? Jag  menar, hur många trilskande ponnyer har man inte suttit på på en ridskola i forna tider? Hade de ont hela högen? Var de i behov av lite osteopati de också? Eller var de bara less på oss som försökte lära oss rida?

Jag  vill att de djur jag ansvarar för får ett långt och hållbart liv. De är allt annat än slit-och-släng. De tillhör familjen. Men inte ens mina barn kommer upp i de summor Gant kostar per månad. Så varför fortsätter jag? Antagligen för att han är min själsfrände och jag inte kan föreställa mig ett liv utan honom.